Om rasen

Historik

Korthalsen är en stående fågelhund och allround jakthund som är föregångare till strävhårig vorsteh. Rasen finns beskriven redan av Xenofon. I mitten av 1800-talet tog Holländaren Eduard Karel Korthals sig an att avla fram en enhetlig hund. E. K. Korthals levde endast för jakt och sina hundar och arbetade som yrkesjägare först i Nederländerna, sedan i Tyskland och sina sista år i Frankrike. Korthals var en av den tidens mer kända kynologer och hade en omfattande korrespondens med likasinnade i flera länder. Han reste mycket och talade och skrev både engelska tyska och franska flytande förutom sitt modersmål Holländskan. Han önskade ta vara på de utmärkta hundar som fanns för att skapa en hund som hade lika bra stånd som de engelska hundarna och var lika bra apportör på land och i vatten som en retriver. Han ville ha en hund med avstötande päls som tålde kyla, vatten och snårig terräng. Den skulle kunna jaga alla typer av småvilt och fågel samt fungera som apportör och eftersökshund på alla typer av vilt. Målet för hans avel var också att få fram en lättdresserad, lättlärd hund med stor vilja att vara till lags.

1887 fastlade Korthals tillsammans med några vänner, jägare och kynologer, den första rasstandarden. Rasen registrerades då i Frankrike under namnet griffon d'arret à poil dur. Senare har den fått tillägget "korthals" för att hedra E K Korthals arbete med att avla fram en enhetlig hund. Jämför med ex Schiller och Hamilton stövarna. Samma rasstandard som registrerades 1887 gäller ännu idag. Endast beskrivningen av pälsfärgen, ögonfärgen och huvudets behåring har förtydligats av den franska rasklubben 1998 på uppdrag av FCI.

1888 bildades den första griffonklubben, Griffonclub e v 1888. Denna klubb var från början gemensam för samtliga griffoner oavsett land. Senare bildades separata griffonklubbar i Frankrike, Nederländerna, Belgien, USA och Kanada. Redan från början bestämdes att för alla valpar som registrerades skulle båda föräldrarna genomgått godkänt jaktprov samt genom mönstring bedömts uppfylla rasstandarden exteriört. Skotträddhet utesluter hunden från att användas i avel, detsamma gäller över och underbett. Dessa regler gäller ännu i såväl Tyskland, Frankrike och Belgien som i Nederländerna, jaktproven skiljer sig dock en del mellan länderna. På senare år har även krav på HD-frihet tillkommit i samtliga dessa länder.

Sådan är den

Korthalsen är något mindre än en strävhårig vorsteh. Hane 55 - 60 och tik 50 - 55cm. Den är lite mer kompakt i kroppen. Den har samma användningsområde som vorsteh eller weimaraner som stående hund för fågel och tryckande hårvilt, stötande på klövvilt och som allround eftersökshund på land och i vatten. Den är bättre på att markera apporter än en vorsteh och många griffoner är naturliga apportörer. Hunden har samma viltskärpa som vorsteh och kan även användas som avfångningshund på mindre klövvilt vid behov. Söket är något mindre än för vorsteh men hur stort griffonen söker beror på typen av terräng. Eftersom griffonen har en vilja att alltid hålla god kontakt med föraren blir söket naturligt mindre i terräng med skymd sikt. Normalt för en griffon är att ta kontakt med sin förare eller kontrollera var föraren befinner sig med bara några minuters mellanrum. I viltfattiga marker kan dock viltfinnarlusten ta överhanden och söket bli mycket vidsträckt om inte lydnaden sitter som den skall.

I tyskland används vissa hundar som ledhundar vid vildsvinsjakt och eftersök på vildsvin. Då hunden visar att man är nära grisen släpps en grupp tyska jaktterriers mot densamma. Tidigare testades samtliga hundars skärpa i de tyska jaktproven på samma sätt som hos vorsteh raserna och weimaraner genom att släppas mot katt. Dessa test är nu förbjudna men alla hundar i de tyska proven, även i unghundsklass, skall apportera rovvilt, oftast räv, för att kunna bli godkända. Hundar som importerats till tyskland från franska och nederländska linjer har inte haft några problem att klara av de tyska proven.

Trots sin viltskärpa är korthalsen förarmässigt en mycket mjukare hund än både vorstehraserna och weimaraner och med en inneboende vilja att alltid vara till lags. Många hundar gränsar till retrivers i sin förarmjukhet. Korthalsen är mycket social mot både människor och främmande hundar. Den är mycket förar- och familjebunden och gör nästan allt för sin ägare. Den är en utmärkt familjehund som aldrig frivilligt skulle kröka ett hår på någon i familjen. Den vakar över sin familj och säger till om främmande kommer eller om något hotar familjen däremot gör dess människovänlighet att den kan välkomna tjuvar lika glatt som vänner bara familjen sagt hej. Den trivs bäst inne i huset med familjen och är ingen ras som bör få tillbringa sin tid i hundgård mer än för kortare stunder. Den som söker en hund som kan vakta sin egendom eller som kan stå i hundgård mellan jakttillfällena bör välja en annan ras.

Korthalsen är mycket lättlärd och lättdresserad samtidigt som den har en enorm jaktlust och jaktklokhet. Generellt förespråkas av samtliga griffonklubbar och dressörer av griffoner att detta är en hund som måste dresseras med silkeshandskar. Den behöver ett tydligt ledarskap baserat på vänlighet och konsekvens samt mängder av beröm. En griffon som inte har en tydlig ledare att se upp till kan lätt finna egna lösningar för de flesta situationer och då har man inte längre ett lyckligt och harmoniskt förar - hund samarbete. En griffon som inte förstår vad den skall göra eller blir osäker på vad som krävs gör hellre ingenting än att gör fel. Har föraren givit en order och hunden bara sitter kvar eller till och med lägger sig ned är det dags för självransakan. Är det ett nytt moment som hunden inte helt förstått gäller det att ta till hela sin fantasi för att förklara vad som önskas. Griffoner är intelligenta hundar och förstår mer komplicerade genomgångar än man tror -bara man tar det steg för steg så att de är med hela vägen. Är det ett redan inlärt moment som hunden inte utför kan "vägran" bero på att kraven ökats för snabbt eller situationen är ny så att den blir osäker på vad som krävs. Ofta kan det hända att föraren varit för hård mot hunden i ett tidigare moment och den blivit så rädd att göra fel att den därför vägrar göra något alls. Själv har jag upplevt detta flera gånger efter att ha tränat med vorstehs och tagit i lika hårt som dessa förare måste göra mot sina hundar. Ett annat problem i dressyren är att hunden lär så snabbt att momenten upplevs som för enkla av hunden. Det som behöver 10 repetitioner med de flesta raser behöver avsevärt färre med en griffon, sedan är det dags at öka kraven eller lägga in svårigheter för att hunden skall vara motiverad av övningen. Även i dessa situationer kan hunden annars lägga sig eller gå över till ultrarapid - den förstår helt enkelt inte meningen med identiska upprepningar. Här är det bara den egna fantasin som sätter gränser för variation i övningen och förarens förmåga att göra dressyrpasset roligt för hunden.

Korthalsen är en intelligent hund med stor arbetslust som den måste få lov att använda. Då den är så uttalat avlad för att vara en sund och uthållig jakthund är egentligen bästa och enda aktiviteten som kan ge den full stimulans att den får jaga. En griffon som inte aktiveras eller jagas med kommer att använda sin intelligens till att uppfinna egna sysselsättningar. Det är inte säkert att dessa är i linje med vad föraren och familjen anser vara lämpliga aktiviteter för en hund. Den som skaffar en korthals griffon bör vara inställd på att tillbringa en del tid i jaktmarken tillsammans med hunden. Typen av jakt och träning behöver deffinitivt inte begränsa sig till fågeljakt. Vem behöver inte en god apportör ibland och eftersökshundar råder det stor brist på. Lydnad, viltspår, och apportering kan tränas året runt. Har man inte egna jaktmarker kan man alltid erbjuda hundens tjänster som apportör. Varför inte gå med vid klövviltsjakt för att träna "skarpa" viltspår även i de fall fallplatsen för viltet är känd -det är roligt och ger god träning inför ett eventuellt skarpt läge. Kanske vill familjens övriga medlemmar träna agility, lydnad, junior handling, kantarellsök eller ha en räddningshund, kompis vid maraton träningen eller draghund vid skidåkning. Det finns idag flera griffoner världen över som vid sidan av att vara utmärkta och nästintill outtröttliga allround jakthundar med betoning på stående fågelhundar under jaktsäsongen har uppnått utmärkta resultat inom dessa olika områden.

Om griffonens jaktlust och uthållighet kan nämnas att redan Hamilton (SKK:s grundare) i sin bok om jakthundsraser beskrev "Strävhårig griffon" (Hamiltons översättning av det franska namnet) som en av de mest mest outtröttliga jakthundsraser han träffat på.

Sjukdomar

Rasen är mycket sund utan inavelsdegeneration och utan egentliga ärftliga sjukdomar. Under en period hade man problem med HD i vissa linjer men nu ligger i samtliga rasklubbar i Europa HD frekvensen under 10 %. Andel hundar som utesluts ur aveln på grund av HD grad C, D eller E är under 10 %. Det är lägre än i de flesta andra raser där man ofta räknar endast HD grad D och E då andelen HD belastade hundar i rasen anges. Generellt kan sägas att andelen hundar med HD grad C ofta är lika stor eller något större än grad D och E sammantaget. I Nederländerna, Tyskland och Frankrike önskar man dessutom endast utföra parningar av grad A x A eller A x B, aldrig två föräldrar som båda har grad B.

Inom rasen förekommer bland annat den tyska populationen att unghundarna då de får sina mjölktänder får hörntänder som pekar uppåt eller inåt i gommen. Detta försvinner alltid då de byter till permanenta tänder och inte i något fall har man behövt åtgärda hörntänderna hos veterinär. Hundarna är kloka och biter inte hårdare än att det är bekvämt och så fort de permanenta tänderna kommer har de korrekt placering.

Den som har en griffon bör hålla efter tandsten på hunden. Det rikliga skägget gör att luft inte kommer till tänderna och därför bildas lätt tandsten på de bakre tänderna. Att hålla efter denna själv är inget problem med en så lätthanterlig hund som kothalsen. Skaffa dig en tandstensskrapa för hund, lär hunden att öppna munnen och skrapa sedan bort tandstenen från tandköttet och mot tandspetsen/tuggytan. Uppfödare eller veterinär kan visa hur man gör. Så småningom kommer du och hunden även lära er att ta bort eventuell tandsten på tändernas insidor. Hur ofta man behöver ta bort tandsten varierar mellan hundar men en till två gånger per år brukar vara lagom. Det är bättre att skrapa bort lite tandsten ofta än att den får bygga på och hunden riskerar få karies och tandlossning.

I de udda fall det förekommit hundar med ektropi eller entropi leder detta till uteslutning ur aveln.

Som för övriga FCI godkända raser är kryptoirchism förenat med avelsförbud.

Som bland alla raser kan korthalsen drabbas av juvenil pyodermi som valp. Behandlas den med kortison och i förekommande fall även med antibiotika läker det ut på ett par veckor och drabbar aldrig hunden mer igen under livet.

I Frankrike finns det i dagsläget en viss oenighet inom klubben. Några större uppfödare inom klubben har under lång tid avlat hårt, bl a genom täta linjeavelsprogram gränsande till kraftig inavel, för att få fram rena fälthundar som kan mäta sig med settrar och pointrar vid de kontientala tävlingarna. Hundar från dessa uppfödare har på senare tid uppvisat ett eller ett flertal för rasen otypiska drag såsom rektangulärt nos- och skallparti, icke parallella linjer i skalle och nosparti, mjuk päls med fanor på ben och svans, lätt setterlik kropp med tydlig midja, tan-teckning (quattre -olieil) d v s ljusröda tecken över ögonen OCH på bröstet OCH kring anus SAMT på skenben/ buk (jämför med TJT och rottveiler), svart färg -vilket kan tyda på inkorsning av annan ras, saknar den apportvillighet och vattenpassion som korthalsen skall ha, setterlikt vidlyftigt sök med otypiskt rörelsemönster. En grupp uppfödare som har E.K. Korthals avelsmål som sitt rättesnöre och önskar bevara den av honom framtagna fantastiska allroundhunden har önskat att den Franska styrelsen öppet kritiserar de uppfödare som har hundar som uppvisar de otypiska dragen. Så har ännu inte skett och under tiden har dessa uppfödare bildat ett nätverk för den uresprungliga korthalsens bevarande Circle griffon authentiques, 3AGK. Kritikerna är fortfarande medlemmar i den Franska klubben och omfattar bl a tidigare avelsråd och ordföranden m fl.